OK att misslyckas

En chef sitter med ett större förändringsprojekt på bordet framför sig. Både tidsplanen och budgeten är kraftigt överskriden. Dags att sparka projektledaren och leverantören och starta om. Men så kommer hon att tänka på att i digitaliseringens tidevarv så är det ju helt okej att misslyckas, nästan så att det uppmuntras. Borde projektledaren få en chans till? Går det att säga till ledningen att vi har misslyckats men testar oss fram och kommer förmodligen landa rätt? Vad menar vi när vi hyllar misslyckandet?

I en av mina tidigare artiklar (Pratar vi tillräckligt om vad digitaliseringen kräver av verksamheten) så tog jag upp innebörden av ordet Digitalisering och att det passar bra ihop med de andra populära orden Innovation och Disruption. Frågan är om Misslyckas är ytterligare ett modeord att lägga till den familjen. Likt digitalisering så verkar det också vara ett ord med olika tolkningar. 

Det finns numera uppskattade FuckUpNights över hela världen där folk möts och berättar om sina misslyckanden, det finns museer för misslyckade uppfinningar, böcker där författaren räknar upp sina viktigaste misslyckanden och ”fail-fast” börjar bli ett arbetssätt. Det är svårt att inte dras med i budskapet att alla kan göra fel och det är av felen vi lär oss och dessutom öppnar felen många gånger dörrar vi aldrig annars tänkt på (typ att Viagra-medicinen ursprungligen var avsedd för att lindra bröstsmärtor - vilket lett till många killar idag har blivit av med sina bröstsmärtor…) Men rimmar detta med vår verklighet? Är det verkligen okej att misslyckas?

Kollektiva misslyckanden:

Det finns gott om exempel på framgångsrika entreprenörer som berättar om idéer de haft som misslyckats eller till och med företag som de har startat som fått läggas ner av olika skäl. Ibland har det skett så många gånger att det är just att våga misslyckas som fått dem att pröva sig fram och är en anledning till att de nu är framgångsrika mångmiljonärer. Men frågan är när de som beslutat om att bygga av dyra sjukhus skall dyka upp på en FuckUp-Night och dela sin historia? Eller initiativtagare till IT-satsningar på väldigt många miljoner inom myndigheter som fått läggas ner? Eller vägen mot konkursen i Saab? Dyra Internetbanksatningar som fick läggas i malpåsen för att man missat app-utvecklingen? Är vi inte tillräckligt toleranta för att låta sådana historier komma fram i en kreativ atmosfär? Vågar man som chef stå för att ha varit del i denna typ av felsatsningar? Länge användes Boo.com-historien som ett avskräckande exempel ofta berättad om på ryktesvägar, få som velat kalla det för ett bra exempel på fail-fast eller att det platsat på ett museum över misslyckanden. 

Man kan fråga sig om Misslyckande-trenden gäller kollektiva misslyckanden? Jag leker med tanken vilket signalvärde det skulle ge om vi varje månad på gruppmötena för hela avdelningen fokuserade på att lyfta fram vilka leveranser som vi misslyckats med till verksamheten senaste tiden men att vi lär oss. Det skulle förmodligen skapa en ödmjuk stämning men efter ett antal månadsmöten kanske en del skulle börja att känna att hela IT-avdelning var ganska misslyckad.

Personliga misslyckanden:

Kanske är det de personliga misslyckandena som bör var fokuset. Det är lite enklare. Även om vi strävar efter att vara perfekta så betyder begreppet ”att vara mänsklig” att vara just felbar och dessa ”fail-stories” påminner oss om detta. Genom att dela dem så får vi andra att våga pröva nya saker utan att vara rädda att fallera. När Richard Branson, Elon Musk eller Petter Stordalen berättar om sina misslyckanden så är det nog många som inspireras. 

Men jag undrar ändå om vår verklighet belönar eller ens accepterar alla personer som misslyckas? (Se gärna en studie som Amy C. Edmondson har gjort där hon definierat en skala från Blameworthy till Praiseworthy) Vet inte om den som handlade Toblerone med fel kreditkort skulle få stående jubel om den åkte runt och föreläste om det eller politikern som av misstag hamnade på en strippklubb eller någon från en global idrottsorganisation som åkt fast för korruption. Eller ens att konsulten som gärna berättar för medarbetare och chefer i olika sammanhang om olika projekt som hen misslyckats med eller håller på att misslyckas med och anledningar till detta. 

I bolag som har årsbetyg på sina anställda så är det trots målkort oundvikligt att det vävs in en del subjektiva bedömningar i slutändan när betygen sätts. I en del bolag finns det dessutom en s.k. bell curve som innebär att endast ett maxantal får högsta betyget. När olika medarbetares prestationer vägs mot varandra är det inte säkert att kulturen är så att hen som berättat öppet om sina misslyckande under året kommer att dra det längsta strået. (Jonas Dahl och Andreas Werr har gjort en spännande studie som utgår från hur konsultbolag ser på misslyckanden) Tyvärr så väljer vi också ofta de mest framgångsrika till vår rekrytering eller till våra projektteam. Även om kanske det mesta är uppsminkat i CV:n och kryddat med väl valda referenser, så är detta många gånger mer framgångsrikt än den halvgråa sanningen som nu också bör förstärkas med historier om våra misslyckanden och lärdomar.

Signalvärdet:

Så är det fel med att-våga-misslyckas har blivit en central del inom digitaliseringen? Nej. Med digitaliseringen så finns det fler tekniska möjligheter än någonsin. Alla oändliga kombinationer av dessa och affärsmöjligheterna är långt ifrån utforskade. Virtual Reality, Internet of Things, Blockchain etc finns här men har ännu inte slagit igenom på bred front. Vi kommer att behöva testa mängder kombinationer, ändamål och affärsmodeller innan det händer (t.ex. gick det ju att ringa från PDA:er långt innan iPhone men det var Apples kombination med Appstore och enkelt gränssnitt som fick det att lyfta). Vi kommer att behöva misslyckas många gånger för att komma framåt. Eftersom utvecklingen och samhället utvecklas så pass snabbt så behöver vi också misslyckas snabbt och kvickt komma på fötterna igen för att fortfarande vara med i racet.

Det kollektiva misslyckandet är viktigt att prata om, men här tror jag att det mindre trendiga och mer etablerade uttrycket Lessons learned är en mer framgångsrik ansats. Båda syftar ju till samma sak - att vi lär oss av våra fel.

Det behövs också ledare som visar sig vara mänskliga och vågar berätta om sina misslyckanden. Jag minns en partner i ett stort konsultbolag som jag skulle rapportera till som första gången jag träffade honom presenterade sig med att säga ”Det finns mycket jag gjort bra under min karriär och sen finns det en hel del dåliga saker jag gjort” För mig byggde det ett förtroende. (Samtidigt så finns det säkert andra som hade tolkat det som en medioker ledare när vårt mindset fokuserar på top-talents). Forskning visar att det viktigaste för att medarbetare skall våga erkänna sin misslyckande är tillit, dvs att de inte blir straffade för detta. Här tror jag att vi som ledare har en viktig roll i vilken kultur vi vill skapa och hur vi bygger trygghet med den. Men samtidigt så bör vi inte som chefer bli för naiva. Vi lever i ett prestationssamhälle. Vi har kvar vår egen roll så länge vi presterar och uppfyller förväntningarna på oss och då är det logiskt att vi ser på vår egen organisation på samma sätt. Skall vi våga etablera en kultur där det är okej att misslyckas så kanske vi måste börja med att bli trygga i att de vi rapporterar till köper det synsättet. 

... Om så kanske projektledaren skall få ett försök till.

ALLT INOM KATEGORI: Personal ➔

TILLBAKA TILL DIGITAL ENGINE REFLEKTERAR ➔